Läser i Aftonbladet, en 27 årig mamma har bundit fast sin autistiska son med en scarf vid sängen. Hon riskera 2 års fängelse! Jag lider av sånt här, när min egen ork var som sämst så hade jag ändå ingen tanke på att vilja skada mitt barn.
Frågorna och tankarna har varit många under dem senaste åren och dem har inte slutat bara för att mycket har löst sig. Det kommer hela tiden nya frågor i huvudet och nya utmaningar. Men tankar som består är; hur gick det här till, varför just vi, hur kommer livet ser ut för oss och Natalie i framtiden? Jag satt i bilen häromdagen och tänkte hur orättvist det känns allt de här inte bara för mig som mamma utan för hela familjen. Jag önskar ingen det här livet men jag skulle ju aldrig byta bort världens goaste unge. Jag skulle bara vilja leva ett " normalt" liv. Djupa tankar kommer och går.
Denna helgen är Natalie hos stödfamiljen! Vi har grejat på vår vind som gipsas och spacklas. Imorgon blir det crossbanan och go middag i afton.
Nu lite idol på televisionen see ya
En familj som lever ett nytt liv varje dag. Vi vet aldrig vad som väntar, men vi försöker hänga på så gott vi kan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar