Evig oro.

Ja den eviga oron försvinner aldrig! Igår på morgonen väckte jag Natalie med ett glatt humör förstås. Natalie var glad till en början, hon frågade såklart efter Lusen våran kattunge. Jag bytte henne nattlinne till dagens outfit och hon satte sig till rätta i sin fåtölj för att kolla maja mitt bi på Bolibompa. Jag gjorde mackor till henne och satte mig med en kopp varmt kaffe. Kl blev 7 och det va dags för sista finishen innan vi begav oss ut för att invänta taxi. Hon blev så arg på mig när ytterkläderna skulle på, hon bet och slogs. Taxin kom iaf och jag satte mitt älskade barn till rätta. Bussen åkte och Natalie satt med blicken ner i golvet vilket hon aldrig gjort tidigare. Mitt hjärta gråter när jag tänker att vi aldrig få veta hennes innersta tankar, hennes önskningar, hennes funderingar kring varför, när och då. Vad har hänt i taxin, varför vill hon inte åka längre? Har någon skrikit på henne, är det ett annat barn som sagt eller gjort något. Jag måste få veta men hur, hur får jag veta? Vem kommer berätta att jo jag skrek en gång till Natalie?! 

Jag känner som sagt en evig oro, både för det som är idag men åxå det som tillhör framtiden. Jag vet inget om Edvins framtid men jag är säker på att han själv kommer ställa krav på hur han vill ha de vilket Natalie inte gör nu.