det är ett tag sedan senast uppdatering och så får det väl vara när tiden bara springer iväg. Nu är det så där berg och dalbana igen, känslorna sitter utanpå kroppen och brister ut i floder när man minst anar.
Håller på med en ansökan om vårdbidrag och det drar upp saker och man ser saker som man inte har uppfattat dem. Jag är förundrade att vi klara av detta liv vi lever, det är ju rent ut sagt rena helvetet ibland. Men ibland har vi ju en dag då man börja fundera över om vi har missförstått allt, men nästa dag är vi tillbaka igen där vi oftast lever.
Jag blir så ledsen att vi skulle få det så här, VARFÖR. Jag önskar att bara få fly från allt, sticka utomlands långt här ifrån. Men nej dumma tankar man får, det kan jag inte göra mot min familj! Jag tror att man alltid kommer känna sorgen efter det vanliga livet och det välskapta barnet, men jag älskar mina barn något otroligt mycket. Dem ger ju en otrolig glädje och kärlek!
Ja vi sliter vidare och kämpa för att det ska gå bra för Natalie men också för Edvin som har rätten till sin tid och rätt att leva ut och vara en trotsig 3 åring. Hans trots är ju tröttsam men den är levande och mänsklig.
En dag i taget så kanske vi håller ett tag till!!
En familj som lever ett nytt liv varje dag. Vi vet aldrig vad som väntar, men vi försöker hänga på så gott vi kan!
