Tänker

Satt med 5 scheman igår! Det snurrade i huvudet efter, vet ju aldrig om det blev rätt någonstans. I torsdags var de föräldrarmöte, jag hoppade över de. Får såklart dåligt samvete att jag ej orkar engagera mig i dagis, men jag måste ladda och spara på krutet. Den som inte förstår varför kan ju hänga med in i mitt huvud någon gång. Vi har möten ggr flera nu och tro det eller ej så fortsätter livet omkring. 

Jag skulle aldrig vilja byta bort mina små älskade gryn men däremot detta liv vi tvingas leva. Det känns inte okej, men vi kör på, kämpar, sörjer och håller ihop.

Kyss:)

" de jävla anhöriga"

Igår kväll var jag på novellkväll. En berättelse om en liten prinsessa i ett " annorlunda land", en prinsessa vars mamma kämpar, sörger och stångar sig blodig för deras rättigheter. Prinsessan har har en cp skada. 

Det var gripande att få de berättat för sig, jag tänker.... lever vi så här, hur orkar vi, hur orkar andra vars barn har ep med ständiga kramper, mkt träning osv. Vi har de nog lättare än dem andra som fått barn med en cp skada. Funktionshindret bestämmer våran vardag det har vi gemensamt!  Funktionshindret kräver också sin mamma, pappa och andra som kan avlösa eller bara finnas.  

Jag undrar när sorgen försvinner? Jag sörjer att mitt barn inte fått samma förutsättningar som det "normala" barnet, att det tar all vår energi, att vi måste ha avlösning för att orka med vårt barn, jag sörjer över hela detta liv som äter upp oss inifrån och ut. När den värsta tiden la sig med utredning, övertygande att något var fel, när vi kom till hab och slapp 5 ställen att gå till så trodde jag att målet var nått men så är de inte. Då skulle den gångna tiden bearbetas, vilket görs fortfarande och ett nytt bekräftat liv började. Vi hade fått en diagnos eller rättare sagt Natalie hade fått flera. Nu var det bara att försöka förhålla sig till detta. Kämpa, kämpa, kämpa