Jul 2013

Börjar inlägget med ett citat från annan blogg: -" ge ett julklappstips till alla er som ska fira jul med en funkisfamilj. Strunta i den där glasskålen, stekpannan eller parfymen. Sätt dig i stället ner en stund och fundera på vad just du kan göra för att underlätta den kaotiska vardagen för en utvakad mamma eller en söndersorgsen pappa. Vilket pyttelitet strå kan du bidra med som gör den här julen värd att minnas? Och viktigast av allt: Ha inte så bråttom. Dröj dig kvar hos den lilla person som kanske saknar förmågan att prata med ord. Strunta i sillsörjiga tallrikar och gratängformar med brända matkanter. Lägg i stället din kraft på det som är det mest grundläggande i att vara medmänniska. Att vara ett stöd. Och att lyssna."

Julen i år har tillbringats hos syster med all tillhörande familj. Julafton gick bra, men jag kan tyvärr aldrig slappna av. Jag måste vara vakande över Natalie hela tiden, jag har alltid henne i min tankar. Vad gör hon? Utsätter hon sig för fara eller någon annan? Blir hon arg, varför, slog hon någon? Tog hon sönder något? Äter hon något olämpligt? 

Barnen va självklart supertrötta när klockan tickade närmre 20. Vid 20 började vi lägga Natalie, 3 timmar senare slocknade hon. Jag kände sån oro, ledsamhet ja alla känslor på en och samma gång. Jag hade velat fått en stund på kvällen att ta det där vinet med syrran, att bara få vara och prata med dem vuxna. Jag va så när att åka hem med henne istället för att utsätta henne och pressa henne. 

Nu är det juldagskväll och jag sitter med en cider, reflektera och myser i mina nya tofflor. Natalie somnade på stört ikväll utmattad och trygg i sin säng. Edvin somnade i soffan, han får ont i hela kroppen när han ska sova. Eller behöver han kissa minst 3 gånger, ett par glas vatten behövs också!

Nu ska jag stänga ner och kolla sällskapsresan:))

Frågan är......

Ja det är väl tur att man skaffade sina barn när man var yngre. Tänker om jag hade varit 30 och fått mitt första barn, hur skulle jag orkat. Just nu så sitter vi aldrig stilla i mer än max 1 min, men hade jag varit äldre så hade man ju säkert anpassat sig.

Har haft samtal med 2 personer som ger mig och oss stöd i denna karusell, jag får konkreta förslag på hur vi ska göra vardagen lite bättre. Det är de vi behöver, någon med erfarenhet som vill och kan hjälpa oss. Vi är kallade till hab möte och det kommer att bli ett nätverksmöte för att tajta till dem som kretsar kring Natalie.

Frågan är ju varför är det så här just nu?
Är det den stundande julen?
Är det den negativa spiral som blir av att vi föräldrar tjafsar på varandra, för att vi är helt slut?
Utvecklas hon så att det backar henne i annat?
Är det henne autism/ utvecklingsstörning som eskalera?
Svaren kommer om x antal år, tills dess är det bara att stå ut och försöka lära sig att leva med detta, ta hand om varandra osv.

fan för detta jävla skithelvetes piss apa, jag vill ha något annat inte de här!!!!

Morgonen börjar 6:03. Natalie har tänt i hallen utanför sitt rum, det lyser bort till vårt rum där jag ligger i godan ro. Jag hör henne men vet såklart inte vad hon gör. På nolltid är jag uppe ur sängen när jag hör ett välbekant mjaaauu, springer och ser att hon håller han brutalt. Hon slänger han in i vedkorgen och jag ryter åt henne. Jag blir så ledsen och frustrerad över det här. Jag ser vad allt ta vägen i hennes utveckling och kan inte göra ett skit, jo hab säger måste förbereda henne med bilder. Hon blir mer och mer utåtagerande, hårdhänt, äter och slabbar som ett betydligt mindre barn. Det där med slabba skiter jag i, vi har mkt annat att lägga krutet på än att hon ska kuna äta fint på nobelmiddagen. Det jobbigaste med detta kring Natalie är att du måste var med till 100% om du inte vill att något negativt ska hända. Jag vänta på den dag då vi föräldrar ska stå till svaras för att hon har gjort någon illa.

Det går ständigt upp och ner, framåt och bakåt. Jag, vi har det inte värst men vi har en vardag där det krävs så mycket energi och tålamod, troligen kommer vi alltid ha de så. Vi botar ju inget utan vi håller det fungerande och flytande. Jag håller ihop mig själv men det är tamejtusan inte mer, jag kämpar och sväljer tårar för att det hjälper ju inte att bryta ihop. Fy fan för detta jävla skithelvetes piss apa, jag vill ha något annat inte de här!!!!