Tänk, tänk tänk

Hur kan man inte tänk? Jag kan inte, vet inte. JAG med dem stora bokstäverna ska alltid!! Funkismorsanmed den eviga oron, alla föräldrar känner såklart oro. Men föräldrar kan när barnen blir allt mer äldre släppa på tillsynen eller vaktandet. Jag vaktar, Robban vaktar, Edvin vaktar vi är konstant redo i den fyrkantiga värld vi räknas leva i. Men vi har haft varannan helg då vi kunnat släppa, slappna av och bara va. Nu efter mkt vridande, vändande och vånda bestämde vi att vi ska söka korttid. Korttid var verkligen inget alternativ för två år sen men nu känns det som om det är i rätt tiden. Natalie känner ju till dem flesta som är där från skolan. Jag är ju ingen specialist på något av detta runt Natalie, men det känns rätt. Tiden får utvisa allt!

Tänker

Satt med 5 scheman igår! Det snurrade i huvudet efter, vet ju aldrig om det blev rätt någonstans. I torsdags var de föräldrarmöte, jag hoppade över de. Får såklart dåligt samvete att jag ej orkar engagera mig i dagis, men jag måste ladda och spara på krutet. Den som inte förstår varför kan ju hänga med in i mitt huvud någon gång. Vi har möten ggr flera nu och tro det eller ej så fortsätter livet omkring. 

Jag skulle aldrig vilja byta bort mina små älskade gryn men däremot detta liv vi tvingas leva. Det känns inte okej, men vi kör på, kämpar, sörjer och håller ihop.

Kyss:)

" de jävla anhöriga"

Igår kväll var jag på novellkväll. En berättelse om en liten prinsessa i ett " annorlunda land", en prinsessa vars mamma kämpar, sörger och stångar sig blodig för deras rättigheter. Prinsessan har har en cp skada. 

Det var gripande att få de berättat för sig, jag tänker.... lever vi så här, hur orkar vi, hur orkar andra vars barn har ep med ständiga kramper, mkt träning osv. Vi har de nog lättare än dem andra som fått barn med en cp skada. Funktionshindret bestämmer våran vardag det har vi gemensamt!  Funktionshindret kräver också sin mamma, pappa och andra som kan avlösa eller bara finnas.  

Jag undrar när sorgen försvinner? Jag sörjer att mitt barn inte fått samma förutsättningar som det "normala" barnet, att det tar all vår energi, att vi måste ha avlösning för att orka med vårt barn, jag sörjer över hela detta liv som äter upp oss inifrån och ut. När den värsta tiden la sig med utredning, övertygande att något var fel, när vi kom till hab och slapp 5 ställen att gå till så trodde jag att målet var nått men så är de inte. Då skulle den gångna tiden bearbetas, vilket görs fortfarande och ett nytt bekräftat liv började. Vi hade fått en diagnos eller rättare sagt Natalie hade fått flera. Nu var det bara att försöka förhålla sig till detta. Kämpa, kämpa, kämpa

Hon är i skolan idag

Ja idag åkte Natalie med taxin till skolan. Hon snorar lite men jag kan inte hålla henne hemma! Hon klättra på väggarna och håller på att riva hela huset. Älskade barn hoppas du lugnar dig lite snart.

Igår var jag och tatuerade " Everything happens for A reason" på handleden. Aj aj men jag blev super nöjd. Jag använder sällan armband och klocka så det passade jätte bra där. 

Nähe dags att cykla till dagis med Edvin.

Tisdag

Tidig morgon såklart, 5:45 is the shit. Hur jag än försöker kommunicera med detta aktiva barn så når jag inte fram. Jag känner mig tröttare än jag gjort på länge, tankar far i huvudet om autism, adhd, medicinera, hyperaktiv, särskolan, taxi, hab mm. Jag explodera snart! Det konstiga i detta ( min åsikt/ tanke) är att jag känner mig ensam igen om tankarna och grubblandet. Hur kan man inte tänka på detta, det tillhör ju nuet och vi måste får rätsida på saker så vi kan leva ett så normalt liv som möjligt.
Här och nu känner jag att hjärtat rusar, försöker slappna av men det hjälper inte just nu. Nä dags att vika tvätt innan speed tar över.

Aktivt

Måndagen har tillbringats med en dotter som är hyperaktiv, hon är så aktiv att jag inte vet vad man ska ta sig till. På morgonen hade hon inte ro till att äta sin frukost. Ringde och sjukanmälde henne och kontaktade vc om hennes envisa förkylning. Väl på vc konstaterades att hon hade en förkylning dock av viruskaraktär, hade dem hittat någon baktriell så hade denna säkerligen inte behandlats med antibiotika. Hon va lite irriterad i svalg och näsan hade gul grönt snor vilket visar på en helt vanlig förkylning. Nu har jag kollat iaf och hon få stanna gemma ytterligare en dag från skolan. Nu ska jag sova och ladda för gaddning imorgon em:) tjopp tjopp

Möte

Igår hade vi möte med särskola, hab och avlösare. Det va ett bra möte. Jag efterlyste bild programmet så vi enkelt och snabbt själva kan fixa bilder. 

Jag ska jaga rätt på hennes läkare för att diskutera ny diagnos och om det skulle behövas medicin. Hon har koncentrationssvårigheter och har haft de hela tiden, men nu är de ännu sämre.

Hinner inte skriva mer nu men fick ut mig lite:)

Evig oro.

Ja den eviga oron försvinner aldrig! Igår på morgonen väckte jag Natalie med ett glatt humör förstås. Natalie var glad till en början, hon frågade såklart efter Lusen våran kattunge. Jag bytte henne nattlinne till dagens outfit och hon satte sig till rätta i sin fåtölj för att kolla maja mitt bi på Bolibompa. Jag gjorde mackor till henne och satte mig med en kopp varmt kaffe. Kl blev 7 och det va dags för sista finishen innan vi begav oss ut för att invänta taxi. Hon blev så arg på mig när ytterkläderna skulle på, hon bet och slogs. Taxin kom iaf och jag satte mitt älskade barn till rätta. Bussen åkte och Natalie satt med blicken ner i golvet vilket hon aldrig gjort tidigare. Mitt hjärta gråter när jag tänker att vi aldrig få veta hennes innersta tankar, hennes önskningar, hennes funderingar kring varför, när och då. Vad har hänt i taxin, varför vill hon inte åka längre? Har någon skrikit på henne, är det ett annat barn som sagt eller gjort något. Jag måste få veta men hur, hur får jag veta? Vem kommer berätta att jo jag skrek en gång till Natalie?! 

Jag känner som sagt en evig oro, både för det som är idag men åxå det som tillhör framtiden. Jag vet inget om Edvins framtid men jag är säker på att han själv kommer ställa krav på hur han vill ha de vilket Natalie inte gör nu. 

Vardag

Ja det är ju vardag mest hela tiden.
Har åkt på en jobbig förkylning som inte ge med sig och Edvin är hemma med jobbig hosta, snor som rinner och en hes stämma. Men vi försöker roa varandra med att flyga dem nyvikta flygplanen! Mailade Natalies skola idag om dessa taxi chaufförer, igår sa jag hej 3 gånger och då tvingade han fram ett hej. Idag såg jag att hans ( en annan taxichaufför) mun rörde på sig, han satt kvar i bilen, jag satte fast N i bilen och kollade sedan på taket, nä inte heller idag har dem fällt upp skylten som visar att det är barn i bilen. Jag sa till honom vänligt men bestämt - ska du ta upp skylten? Han öppnade med en suck och reste på sig för att fälla upp skylten. Sen ett nytt försök till vänlighet som jag ändå tycker ingår i dem flestas vardag, hejdå. Nä vad trodde jag kan inte en människa säga godmorgon eller hej så kan man ju inte heller säga motsatsen.
Tar ganska hårt på detta då Natalie varje kväll och morgon ber sin pappa köra henne till skolan, hon vill inte åka taxi. Jag blir orolig att något inte står rätt till och hon inte kan berätta. Jag HATAR min ständiga oro! Imorgon ska hon till fritids så då kör ju pappa.

Hoppas vi är friska till helgen, Natalie ska till Lotta och Edvin ska på hockey på söndag med farbror Linus. Edvin packade en stor väska igår med flera ombyten.

Nu vill jag bara bli frisk så jag kan träna riktigt igen.

                                                   Everything happens for a reason

2014

Detta året kommer bli bra tror jag.

Jag har bestämt mig för de i alla fall!!! Mycket tid läggs på Natalie, vi pratar Natalie, vi andas Natalie  ja alla tankar går till att förbereda, finnas till och hjälpa henne. Jag har också lagt mycket tid på sorgen, sorgen över att de blev så här. Jag älskar Natalie oändligt mycket som man gör med sina barn, men glädjen trycks ner av allt jobb som krävs för att hon ska få rätt hjälp, undersökningar, att människor ska göra sitt jobb och hjälpa oss. Som den sociala person jag är så är det också svårt att känna sig så isolerad, inte att jag behöver sitta hemma jämt men det är svårt att göra saker när man inte vet hur hon reagera.
Ja mycket tid kommer även 2014 läggas på Natalie, men jag hoppas jag kan gå vidare utan att tänka på sveket från människor som ska hjälpa och stötta oss. Vissa saker glöms ju aldrig men att lära sig leva med de vore ju bra. Tiden läker ju alla sår!