Mmm jag undrar om dagen kommer då vi kan vara spontaniska, ja bara hitta på saker utan all förberedande. Jag märker hur trötta folk omkring blir av vårt uppstyrda liv, men vad tror dem att vi är! Vi valde inte detta liv, vi valde inget av de här som vi tvingas gå igenom men de är bara att hänga på. Jag kan liksom inte bara lägga mig ner och skrika!! Jag vill har mina syskon och vänner nära med tät kontakt men jag orkar inte.
Sista mötet vi hade fick vi genomgång av diagnoserna och framtida tänkbara diagnoser, ja för dem ser ju att det är någon bokstavskombination eller vad man säger. Dem är också ganska säkra på att Natalie kommer att behöva gå i särskola. Ja det blir väl de bästa, jag vill också var en sån där person som inte behöver tänka på de här. Jag försöker inte att lackar ur men det är lättare skrivet än gjort.
Vad händer i sommar? Inte en aning, vi kan ju åka till latjoland som är inomhus för de tycker Natta om. Ja men vi gör så att vi köper ett 100 kort där så kan vi gå hela sommaren. Hua blä för allt de här, men de kommer kanske en dag då jag känner att allt slit har gjort att vi får lite frid. Men den dagen skrämmer mig, jag är rädd att det är något ännu värre som ta vid. Fy för alla dessa tankar.
Nu ska jag ta min helg efter att ha jobbat helgen alla andra var ledig. Vin blir de, mums!
En familj som lever ett nytt liv varje dag. Vi vet aldrig vad som väntar, men vi försöker hänga på så gott vi kan!
