Jaha

Tiden går så extremt fort det är väl alla överens om men livet gick fort innan familjen fick en utvecklingsstörning, kan man skriva så. Det gör jag ändå fast att vissa kan vara känsliga för uttryck som detta. 
Men det där med tid är så skört, vi har 24 h på ett dygn, 6,5 h jobbar jag, sen har jag en halvtimme fram och tillbaka till jobbet, hämta barnen på dagis tar allt från 5 min till 45 min. Sen ska vi hem, jodå jag vill bara gå och lägga mig i soffan men det är dags att förbereda maten  och en kaffe är ett måste. Om jag har tur för en vill vara ute och leka den andra vill gå in. Mannen kommer hem ca 17 då äter vi. Sen är de tvätt, dusch, jamas, borsta tänder, kolla bompa och sen är det puss och kram godnatt. 
Vuxentime= däckad i soffan

Jag är så lättstressad nu, jag tränar, äter lchf, försöker stanna upp och tänka/ bejaka men det ska stressas och jagas. Igår var det föräldrarmöte, vi gick aldrig på de för att JAG orkar inte. Det ska mötas här och där och hit och dit, snälla måste det vara så och varför väcks ett sådant dåligt samvete när vi struntade i de. 
Nä jag är 29 år bestämmer och styr över min och familjens tid eller? 
Kommande veckor har jag mellan 1- 3 möten/ vecka. 

Imorgon är jag ledig då ska jag till vårdcentralen pga mitt låga blodtryck, det är snurrigt och svimfärdigt titt som tätt. Sen blir det träning på gymmet. 

Jag vill och måste stressa mindre, hur skulle de gå till..?