Det var gripande att få de berättat för sig, jag tänker.... lever vi så här, hur orkar vi, hur orkar andra vars barn har ep med ständiga kramper, mkt träning osv. Vi har de nog lättare än dem andra som fått barn med en cp skada. Funktionshindret bestämmer våran vardag det har vi gemensamt! Funktionshindret kräver också sin mamma, pappa och andra som kan avlösa eller bara finnas.
Jag undrar när sorgen försvinner? Jag sörjer att mitt barn inte fått samma förutsättningar som det "normala" barnet, att det tar all vår energi, att vi måste ha avlösning för att orka med vårt barn, jag sörjer över hela detta liv som äter upp oss inifrån och ut. När den värsta tiden la sig med utredning, övertygande att något var fel, när vi kom till hab och slapp 5 ställen att gå till så trodde jag att målet var nått men så är de inte. Då skulle den gångna tiden bearbetas, vilket görs fortfarande och ett nytt bekräftat liv började. Vi hade fått en diagnos eller rättare sagt Natalie hade fått flera. Nu var det bara att försöka förhålla sig till detta. Kämpa, kämpa, kämpa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar